Ett läckert telefonkort.
Minns ni telefonkortens tid? Jag använde dem i alla fall ända fram till år 2000.
För ett tag sedan kommenterade jag några rader på en annan retroblogg, det handlade om kobratelefonen och då mindes jag att någonstans i gömmorna har jag detta otroligt läckra telefonkort med 60 markeringar som jag nog inte visat här innan. Var tvungen att rota fram det, vad tycks? Jag köpte det för några år sedan hos Moderna Magnus, en mycket trevlig antikaffär i Gamla Stan i Stockholm.
Bilden på kortet lär väl vara någon slags pressbild eller reklambild från slutet av 50-talet eller början på 60-talet.
För ett tag sedan kommenterade jag några rader på en annan retroblogg, det handlade om kobratelefonen och då mindes jag att någonstans i gömmorna har jag detta otroligt läckra telefonkort med 60 markeringar som jag nog inte visat här innan. Var tvungen att rota fram det, vad tycks? Jag köpte det för några år sedan hos Moderna Magnus, en mycket trevlig antikaffär i Gamla Stan i Stockholm.
Den 21 cm höga Ericofonen (som namnet egentligen var), introducerades 1959 och fanns då i kulörerna mintgrönt, ljusgrått, rött, benvitt och duvblått. Man fick sin telefon av Televerket och jag har någon gång läst att man fick välja färg, undrar om det var så? En rad andra färger tillkom senare men enbart för export. Själv är jag född lite för sent. Jag är väl mer ett barn av Dialogs och Diavox tid men är ändå lycklig ägare till tre kobror, varav två som jag fått i present!
Äntligen är de fyra.
Ja, äntligen är de fyra. Arne Jacobsens stolar vid namn "Sjuan". Fast väldigt, väldigt små! För dockskåp. Nyligen hittade jag den fjärde stolen efter att de tre länge stått kring bordet och väntat.
Brio tillverkade under 1960- och 70-talen Arne Jacobsens fåtölj "Ägget" (i rött, turkost och grönt) både fåtöljen och soffan "Svanen" (även de i rött, turkost och grönt) och stolen "Sjuan" (i svart, rött, vitt och grönt). Soffbord och matbord med jakarandaimitation på skivan fanns också i sortimentet, matbordet som till och med har fällbar klaff ser ni nedan.
Idag är de små möblerna i skala 1:16 eftertraktade och hela fina exemplar i de mer svårfunna färgerna går för åtskilliga hundralappar på t.ex Tradera.
Notera även lampan som hänger över bordet, är den inte väldigt lik en "Semi pendel" från Gubi? God smak har de i alla fall, dockorna (och katten) i mitt Lundby-hus från 1967-68.
Lika som bär.
Visst är de rätt så lika, min lilla dockskåpsstol i plast från 1950- eller 60-talet och stolen Standard från Vitra, formgiven 1934 av Jean Prouvé?
Har jag stött på en liten hyllning till originalet eller är det ett sammanträffande, tro?
Som dockskåpsnörd och passionerad samlare kan jag, trots att jag sett en hel del, ibland häpnas över hur dockskåpsinredning alltid verkligen speglar sin tid.
Min alldeles egna spökstation.
Min favorit-U-bahn-station i Berlin heter Heinrich-Heine Straße och ligger på gamla östsidan. Den ritades av svensken Alfred Grenander och byggdes 1926-28. Grenander ligger bakom en rad av stadens tunnelbanestationer byggda mellan 1902 och 30, i början av jugendkaraktär men senare funkispräglade. Heinrich-Heine Straße hette Neanderstaße fram till 1960 då den fick sitt nuvarande namn. Området är lite ruffigt och vid nedgången till perrongen ligger en klubb. Det är väldigt typiskt Berlin, helt enkelt.
Heinrich-Heine Straße var under murens tid en av de stationer som stängdes då de låg precis i det hårt kontrollerade "gränslandet" mellan öst och väst. Tåg på västberlinska linjer slutade stanna för passagerartrafik på de stationer som under jorden låg på östsidan. Nedgångarna till perrongerna murades igen, skyltar monterades ned och stationerna patrullerades för att ingen skulle kunna använda tunnelnätet för att fly till väst.
En rad tunnelbanestationer stod alltså orörda, nedsläckta och tysta i trettio år, bland annat Heinrich-Heine Straße.
Efter murens fall i november 1989 påbörjades öppnandet av stationerna igen och man fann då reklam och kiosker nere på perrongerna intakta sedan början av sextiotalet.
Återöppnandet av stationerna pågick under en femårsperiod ungefär och just min bleklila idag slitna favorit på linje U8 öppnades åter den 1 juli 1990 för trafik. Stationen är idag skyddad av någon slags k-märkning och får inte ändra utseende.
Berlin - VEB Orange.
Jag fyllde ju, som ni kanske läst, trettio år nyligen och besökte under helgen för födelsedagen min favoritstad Berlin. Tidningen Hus & Hem RETRO innehöll en Berlin-guide i något av numren från förra året och där läste jag om butiken "VEB Orange" på Oderberger Straße 29 i Prenzlauer Berg.
Vilken tur att vi besökte den för det var en av de mest spännande butiker jag stött på, fylld från golv till tak med "ostalgiana", kuriosa från DDR-tiden!
Vilken tur att vi besökte den för det var en av de mest spännande butiker jag stött på, fylld från golv till tak med "ostalgiana", kuriosa från DDR-tiden!
Som ni ser på bilden ovan, många plastföremål då det låg i tiden och var billigt att tillverka. Nedan en läcker fåtölj som är något äldre, troligen en femtiotalare.
Mintgrön plast, det är jag ju svag för.
Bredden på sortimentet spänner över uniformer..
..trycksaker, vintagekläder (här ser ni även stadens vapen "Berliner Bär" som övervakar från en liten flagga)..
..glasföremål, fruktknivar med ställ, fotoramar, kitschiga plastrosor och allt däremellan.
Jag köpte en sak här, visar den i ett inlägg snart!
Det fanns en hel del äldre livsmedelsförpackningar och hygienartiklar som framkallade nostalgikänslor, säkert såväl hos f.d össttysk medborgare eller inte.
Två dockskåp fanns i butiken och jag fick syna dem noga med hjälp av en stege. Hittade dock inget jag föll för den här gången, dockskåpsnörd till trots.
Det tog en god stund att gå igenom de olika rummen. Butiken är en riktig skattkista för retrofantaster, besöker du Berlin så missa inte den!
I skyltningen ut mot gatan stod det bland annat ett par Fernsehturm i plast. Det kanske man skulle köpt med sig ett hem!
Som sagt, when in Berlin, missa inte VEB Orange. Deras hemsida finner du här. Närmaste U-bahn-station är Eberswalder Straße på linje U2.
Litterära klappar.
Jag vet, tredje inlägget nu om vad jag fick i julklapp. Inget mer jul nu, jag lovar.
"Pärlans Konfektyr - kolor, jazz och bakverk" (förlag Natur & Kultur, 2012) är precis lika trevlig inuti som den ser ut. Ljuvlig. Fotografen som tagit bilderna heter Martina Ankarfyr och det är fem galanta retroinspirerade damer vid namn Sandra Abi-Khalil, Klara Ejemyr, Lisa Ericson, Miriam Parkman och Isabella Wong som tillsammans gjort boken.
Pärlans Konfektyr finns på Nytorgsgatan 38 i Stockholm om man känner för att ta ett steg in i en svunnen tid och köpa lite handgjord kola.
Ser ni vilka fina bilder? Man har använt sig av gamla kaffekoppar, kakburkar, glas och spetsdukar för att skapa en känsla av förr i tiden. Notera den vackra Havregryn-burken anno 1930-tal.
"Stora boken om byggnadsvård" (förlag Bonnier Fakta, 2010) sprang jag på i en bokhandel och önskade mig. Göran Gudmundsson har skrivit den och den är verkligen ett uppslagsverk när det gäller att renovera och restaurera ett äldre hem.
Boken tar upp såväl tapetval som kakelugnar och eldstäder, dekormålning, platsbyggda kök..
..som fönstersättning, fasadbeklädnad och snickarglädje.
Urban Vintage (förlag Norstedts, 2013) av Ida Magntorn visar hem inredda med retroprylar, kitsch och kuriosa i olika storstäder som New York, Köpenhamn, Paris, Los Angeles och London.
Den innehåller mycket inspiration för den som vill inreda personligt..
..men det bästa med boken är att den berättar om vilka loppisar som är värda ett besök i respektive stad!
Jag rekommenderar dem alla tre varmast. Böckerna finns säkert i en bokhandel nära dig!
Late night baking.
Jag fick ett ryck häromkvällen och gjorde en riktig retrosmåkaka - syltbrunnar!
Dagen efter blev det, som ni ser, fika med en vacker svagt grön pressglas-assiett och en Grå Ränder-tekopp. Wilhelm Kåge (1889-1960), verksam vid Gustavsberg, formgav den enkla servisdekoren under trettiotalets senare år, en dekor som är väldigt typisk för sin tid. Den kom dock inte i produktion förrän 1945.
Tyckte att några delar ur Grå Ränder skulle passa i funkispärlan, eftersom det är en riktig folkhemsklassiker. Och beträffande syltbrunnarna då, de blev inte långlivade. Medan de ännu var många låg de i en ljusblå burk.
Fina Fiesta.
Ni som känner mig vet ju att jag inte är någon porslinssamlare, har det jag behöver redan men då och då dyker det upp en dekor man känner sig sugen på. När jag såg två felfria djupa tallrikar ur serien Fiesta i blått från Rörstrand blev jag sugen och slog till. Jag kände ett starkt behov av att få avnjuta morgonmüslin ur dem.
Vilka snyggingar, eller vad säger ni?
Julklappen med en blå studiohand.
2013 års julklapp till mig själv blev en vacker handmålad femtiotalsfajans från Gustavsberg, signerad med blå studiohand. Jag har i och med den antagit att det är ett Stig Lindberg-alster jag har skaffat mig, men någon kunnig läsare kanske vet bättre? Upplys gärna mig och de andra läsarna, isåfall.
Jag är ju en snål loppisräv som sällan köper något lite finare men det här dök på mig billigt. Fatet harmonierar väl Upsala Ekeby-krukan bredvid, som är loppad i vackra Ångermanland. Även den randig.
Undertill finns en liten kungakrona intill studiohanden som visar vem som målat fatet, Karin Gustavsson i det här fallet, fajansmålare på fabriken.
Det var den första fajansen från Gustavsberg att komma innanför funkispärlans tröskel. Fler får det gärna bli!
Julklappen som ringde in julen.
Min goda vän och vapendragare K som är bosatt i London besökte Sverige och sina föräldrar över jul och då passade jag på att hälsa på henne där. Vi knäckte valnötter, åt en massa clementiner, klädde granen och sjöng julsånger i stämmor. Det var en alldeles förträfflig dag!
En god stund in i besöket kom K:s far T in med en julklapp till mig. Han ursäktade sig för inslagningen som var en ICA- eller COOP-plastkasse men det som fanns i, fick mig snabbt att glömma inslagningen! Det hans gamla röda kobra som han hade rotat fram och som aldrig skulle komma till användning hos dem igen, men hos mig visste han att den skulle bli mycket uppskattad!
Ett samtal uppstod (haha!) och den röda kobran blev snabbt kompis med den ljusgrå och den mintgröna som redan fanns i hemmet. Hen inledde starkt med "- jaså, står ni här och lurar? (haha igen!)
Samtalet pågår nog än.
