allt det gamla goda

Här kommer då historien om när jag fann Paprikan (och allt det andra)!
Jag följde med min faster och farbror ut på landet i lördags, med siktet inställt på deras idrottsförenings stora årliga loppis. Vi gick in en timme innan de öppnade, och betalade inget inträde för att de ju skulle stå och sälja där. Allt var redan framplockat på borden och stora mängder möbler, lampor och mattor hade placerats ut på gräset, i väntan på att få nya ägare.
Först kom en tonårskille fram till mig och upplyste om att jag inte fick komma in förrän kl 13, men jag förklarade att jag gått in med min faster och farbror som skulle stå och sälja kläder och textilier. Han opponerade sig inte utan försvann igen.

Plötsligt hittade jag en svartvit sockerströare (Colorado?) från Gustavsberg, i helt skick med bottenpluppen kvar, raskt följt av fyra cigarettbägare från Upsala-Ekeby ur serien Pepita, och därefter också ett stort helt fajansfat med handmålade sommarblommor signerat Rörstrand, Stålhane.
Jag hade snart gått varvet runt, när det gällde prylarna, då jag fick ögonen på Paprikan. Jag släppte den inte med blicken sedan. Den utmärkte sig ibland det andra på bordet, men stod lite skymd av en stor gryta eller kantin.

Två sura fotbollsmorsor i 40-årsåldern hade då fått syn på mig, undrade vem jag var och varför jag gick och höll i saker innan de öppnade (klockan var då 12.15 kanske). Jag förklarade vänligt att jag fått gå in med mina släktingar som stod i klädtältet, och att jag var lite intresserad av sakerna höll i. De var två riktiga rivjärn och menade beskt att jag minsann inte fick komma där och plocka saker innan de öppnade, utan att jag skulle sätta ner sakerna på bordet igen och vänta till kl 13.00 då grindarna öppnades för övriga besökare.  
Jag tjafsade en stund med dem (för hur ofta hittar man en Paprika och allt det andra?) och menade att jag sätter ner sakerna men då kan jag ju stå framför dem i trekvart och sedan plocka dem när grindarna öppnats och övriga besökare rusar in. Det skulle ju inte spela någon roll, jag skulle ju ändå hinna ta dem innan någon annan!
Den ena fotbollsmorsan hyvlade av mig med "- du, nu sätter du ner grejerna så är det slutdiskuterat!) så jag satte ner alltihop och började vänta.

Det var 25 grader varmt, otroligt kvavt och åskan hängde verkligen i luften under den hemska trekvart jag fick vänta på att klockan skulle bli 13.00. En fotbollsfarsa från föreningen hade fått i uppdrag att plocka ut "det som var värdefullt" och så skulle en auktion hållas med dessa föremål kl 15. Han gick flera varv runt bordet och mitt hjärta hoppade upp i halsgropen varje gång han passerade Paprikan, men han missade den varje gång.

När klockan slog 13 fick jag för första gången i mitt liv se folk springa in på en loppis som om det gällde livet, för att få fynda. Jag var ju redan vid bordet och jag ryckte Paprikan, Stålhane-fatet, Pepita-bägarna och sockerströaren fort som tusan, redan hade de som rusat in nått bordet trots att det bara gått 5 sekunder sedan grindarna öppnades. 

Priset kanske ni undrar över, efter denna långa utläggning? 50 kr för alltihop, föreslog den icke-aggresiva lite trevligare fotbollsmorsan som stod mittemot mig på andra sidan bordet. Hon hade fått 400 kr om hon hade velat, det var allt jag hade med mig!

Här följer lite bilder! Stålhane-fatet först. Är det någon av mina trevliga läsare som vet vad de små förkortningarna betyder (förutom C.H.S då!) så får ni gärna upplysa oss andra i kommentarsfältet!





Sockerströaren och Pepita-bägarna. Jag gillar ju Upsala-Ekebys brungrå gods med vit glasyr, som Pepita (just cigarettbägaren tillverkades 1954-56 i design av Ingrid Atterberg) är, och även Paprika, men jag kommer nog att sälja sockerströaren och Stålhane-fatet. De kan nog glädja någon annan betydligt mer.



Och så till sist, det bästa såklart! Paprikan. Jag skulle kunna bädda ner den bredvid mig i sängen för att jag är så förtjust i den, men då skulle den trilla ner på golvet, gå sönder och jag skulle få skylla mig själv för att jag var så urbota dum som bäddade ner en dyrbar vas i sängen. I vilket fall så har jag velat ha en vas ur den här serien länge, men aldrig köpt någon för de är ju som bekant rätt dyra.
I alla fall, konstgodsserien Paprika i design av Anna-Lisa Thomson tillverkades av Upsala-Ekeby 1948-62 och trots Thomsons bortgång 1952 blev den en riktig långkörare som kom att finnas i sortimentet i tio år till. 









Kommentarer mottages varmast, jag vet att det var väldigt mycket text i början men jag ville verkligen dela med mig av historien om mitt livs hittills bästa fynd!

Upplysningar om Stålhanes produktion av blommiga fajansfat mottages också varmast. Jag är själv helt ny på det området..